Sen kväll igen. Tycker dagen har varit bra, fylld av många olika känslor och stunder. Mycket skratt och värme när vi var på middag och blev kvar ett par timmar längre än tänkt. Har krafsat ner ett gäng arabiska ord och meningar i min lilla anteckningsbok. Det roliga är att sitta där och peka på saker och formulera små meningar och efter femte försöket nästan få till rätt uttal för att minuten senare pinsamt erkänna att jag redan glömt uttrycket. Mycket skratt även om allvaret trängde sig på när vi tittade på videon från Arafts begravning. Jag träffade dessutom Jamil, han sköts i magen i somras och jag var och hälsade på honom på sjukhuset innan jag lämnade Palestina i somras. Han är fortfarande inte helt återställd och kulan sitter kvar. Kändes ganska makabert att känna kulan som fortfarande ligger kvar under huden på ryggen.
Vi var också förbi och hälsade på Muhammed Sror som sköts i benet i söndags. Kändes bra att se honom igen i sitt hem och trots allt vid gott mod.
Sista besöket var hemma hos Madgis familj och alltid lika fint att sitta med dem och prata om stort som smått.
Hemma hos oss var två av Arafats bästa vänner, Islam är en av dem och han är en nära vän till oss alla. Deras bästa vän är död. Vi tittade på filmen från begravningen och bilder och film från när de sköts. Stillsamt och med tårar i ögonen satt vi och pratade om Arafat. Hur de på fredagen hade spelat fotboll, hur de kvällen innan suttit och druckit te, hur mycket han älskade våren och om hans universitetstudier i Jenin. De sista smsen de har från honom i mobilen. Hur de vuxit upp ihop och var närmare än bröder. Hans mamma såg honom som blomman i familjen, han var så levande och vacker tyckte hon. Hennes stolthet.
För mig är inte det svåra att ha sett deras kroppar. Muhammeds livlösa kropp och Arafats sönderskjutna ansikte. Deras kroppar som i panik bars från fältet till vägen där det fanns en pickup. Ambulnasen är alltid på plats, nu var den en bit bort pga att den varit i grannbyn. Hur vi sprang bredvid pickupen mot checkpointen och skrek åt soldaterna att sluta skjuta. Hur kropparna flyttades över från pickupen till ambulansen. Hur fan kan man skjuta tårgas mot ett fordon med två döende barn?
Det hemska är att tänka på att Arafat är död. Att Muhammed är hjärndöd. Att människor i min närhet här kan skjutas utan att det ger några rättsliga följder. Att mina vänner förlorat ännu en vän. Att närmare 400 masskerats i Gaza. Inget av detta är egentligen nytt för mig. Att vara här, bo i byn, känna så många människor och finnas med när det händer får mig ändå att gråta.
Nilin är samtidigt så levande, i all sorg fyllt med så mycket glädja. Styrka. Människor här får mig att skratta för jämnan och är så otroligt kärleksfulla och givmilda. Först tänkte jag lägga upp en bild på Arafat när han sköts. Ville visa hela världen. Sedan tänkte jag mig ett foto när hans kropp bärs fram i begravningståget. Tillslut beslutade jag mig för en vacker bild som visar en levande pojke.
